Hemma i vardagen efter BETT

Efter alla fantastiska dagar i London var jag så omtumlad och full av intryck att jag bestämde mig för att koppla av några dagar och göra vanliga saker, samtidigt som jag ville bearbeta mina intryck.

Mina viktigaste lärdomar av BETTresan:

Starkast intryck alla kategorier gjorde återbesöket på Notschool hos Jean Johnson och Jonny Dyer. Deras gästfrihet är fantastisk och det blev ett rundabordsmöte med härliga ge och ta diskussioner. De hade dessutom besök av en skolform i Michigan som kallas Make way program. I Michigan har man enorma problem med elever som av olika skäl uteblir från skolan eller delvis skolkar. 25% nämndes som en siffra...

Allt det de berättade stämmer väl överens med de lärdomar vi dragit i vårt lilla, lilla projekt i Mölndal med "Elever som zappar skolan."

För att nå resultat har man börjat att laborera med andra förhållningssätt till lärande och tekniken är ett medel för att kunna använda ännu mer lust och estetiska lärprocesser i lärandet. Lärandet utgår från individen och tas på allvar och publiceras och kommuniceras på olika sätt. Alla människor har potential och vår utmaning som pedagoger är att tända den för dessa elever ofta släckta stjärnglansen i ögonen, den som är ett kännetecken för en persons "vill" och drivkraft. En nyckel på vägen mot det livslånga lärandet!

Eller som Notschool uttrycker det:

Learn what I like?

Learn when I like?

Learn where I like?

Det fick mig att reflektera oerhört mycket runt hur jag själv som lärare fungerar i mitt eget livslånga lärande...

Jag ser det som min absolut viktigaste uppgift som pedagog och coach att göra allt jag kan för att försöka locka och mana fram drivkraften och potentialen hos dem jag möter och hos mig själv. Min upplevelse var att de såg det på samma sätt. När man väl fått nosa på att förhålla sig till lärande på detta sätt, är det inte helt lätt att anpassa sig till vanlig skola igen.

Vad skulle hända om jag fick jobba på en skola med blended learning av detta slag för alla elever? Om det passar våra mest svårmotiverade elever och ger så goda resultat, vad skulle det då kunna åstadkomma för alla barn?

Hur fungerar jag själv? Vad får min lärarsjäl att vibrera? När slår min potential ut i full blom? Var sitter drivkraften? Vad kan jag åstadkomma då? Vilka människor får mig att växa?

I år har jag genom lärarlyftet IKT och lärande i Uppsala satt mitt eget lärande i centrum efter över 20 år i yrket. Förutom det har jag målmedvetet utmanat mig själv på flera olika sätt och verkar vara inne i en fas där gränser flyttas och nya möjligheter öppnas upp. Jag har lärt mig om mig själv att jag älskar att samarbeta med andra människor och just nu utmanas jag hela tiden av teamet på Utvecklingsenheten i Mölndal och speciellt Kristofer Skogholm och ser att det för mig framåt fortare. Man kan säga att vi parcoachar varandra. Bygger på en modell av parcoaching som kan användas av såväl lärare som elever. Hade under hösten elever som coachade varandra och ska nu starta upp pedagoger som coachar varandra. Missade själv föreläsning om detta i London men har fått en del återberättat som stämmer väl överens med mina tankar om coaching i skolan.

Jag fick också se nya typer av rum för lärande och lät mig inspireras av nytt möbeltänk, kreativa arbetsytor, möjligheter till skapande aktiviteter i form av radio, film-stationer mm. Allt där tekniken blir ett medel för att lära, samskapa, synliggöra och publicera sitt lärande. Tiden då man gjorde sina berättelser med fröken som enda läsare verkar vara förbi, som tur är.

Tekniken blir aldrig bättre än dess användare tänker jag efter BETT, men med det vill jag också säga att jag tänker göra allt jag kan för att utmana mig och dem jag arbetar tillsammans med för att nå nya höjder av lärande och att få vara med och skapa nya lärmiljöer och nytt tänk är verkligen en dröm jag har just nu.